Morgon i rådjursmarker

Efter ett par tekakor med leverpastej och mjölk till så slänger jag på mig min smygaruppsättning som jag brukar ha när jag smyger på rådjur. Kängorna i Gore-Tex, fjällrävenbyxorna, fleecejackan med något under osså camouflagehätta, camouflagekeps och camouflagehandskar. Stativet, kameran med 300/2.8 och 1.7telekonvertern i ena fickan och numera, med premiär idag, buttolon i andra fickan. En liten gummisak som man klämmer på och kan få fram tre olika läten som rådjur använder.

Yr.no hade lovat molnfritt men täcker på himlen är tjockt. Lite efter tre så kommer jag fram till min lilla parkeringsficka. När jag tänker på det har jag aldrig varit här och smygigt på morgonen förut, bara på kvällarna så det ska bli spännande att se hur aktiviteten ser ut. Det blåser endel men åt rätt håll så det gör inte mig något och oftast inte rådjuren i dessa marker heller.

Jag öppnar förardörren och går ut och får till min förvåning höra att rådjuren minsann både är vakna och aktiva redan. De skäller på varandra borta bland öjarna. Springer säkert runt och markerar revir eller något liknande för det låter från många olika ställen…

Jag ger mig av, in mot rådjuren. Det är väldigt blött i vegetationen och när jag går genom den första öjen, eller en liten skogsudde som det egentligen är just den så är det inga problem att smyga tyst då det är blött. Det är svårare att se om det är någon gren man trampar på. Jag klarar mig utan större ljud från mina fötter och vid första anhalten, där skogsudden är slut så stannar jag för att se så det inte går några rådjur på detta första öppna fält. Det är inte långt, 50 meter till nästa öje kanske men ibland så är dom häromkring och går. Inget rådjur i sikte, jag tänker för mig själv att nu går jag över med lite fart så att det inte kommer något rådjur när jag är mitt ute på det öppna fältet och blir skrämt. Jag hinner gå 5 meter innan det från ingenstans, och nu menar jag från ingenstans, kommer fram en rådjursget med sitt lilla kid och går rakt emot mig. Vad ska jag göra ? Jag lägger mig ned pladask och kameran är bakom mig på ett stativ med benen utfällda. De går rakt emot mig, vinden ligger i ansiktet det lilla rådjurskidet syns knappt i den, för den storleken, höga vegetationen.

Jag överdriver inte om jag säger att de passerar på max 5 meters avstånd, troligen mindre. Omöjligt att få till kameran så jag njuter av stunden och tittar glatt på det lilla kidet när det hoppar efter mamma i det blöta. Vilken upplevelse, vilken start och vilken oerhörd närhet man känner vid sådana tillfällen. Dom märker mig aldrig utan när dom har gått tillräckligt långt så reser jag mig sakta. Då är det dags för nästa rådjur att visa sig. En bock kommer springande i kanten på öjen och skäller. Ja inte på mig utan på något annat. Den försvinner lika snabbt som den kom och jag går äntligen över till den öjen. Färsk älgspillning hittar jag det första jag gör men inte en älg i sikte. Beger mig lite snett över öjen för att se hur aktiviteten är på andra sidan…

Först ser jag inget rådjur alls, men helt plötsligt så ser jag fyra stycken stå på en plätt där det inte är så hög vegetation och beta. Eller plätt och plätt, större delen av fältet, åkern, ängen eller vad man nu ska kalla det. Oavsett vad så odlas inget här just nu utan det verkar ligga i träda eller vad det nu heter. Men jag är dålig på jordbruk så jag vet egentligen inte. Men det är mycket blommor av olika slag och fina gröna toner. Nåja, jag smyger mig längs kanten på öjen mot rådjuren. Har börjat ljusna lite mer så jag slänger på konvertern. Tittar i kameran och upptäcker att jag har endast en plupp kvar av batteriet. En plupp, huja mig här gäller det att spara på strömmen och inte trycka av i onödan. Helst fokusera helt manuellt också.

Spanar av rådjuren med hjälp av kameran och får det till att alla är av det feminina slaget. Ställer mig bakom en liten buske för att dölja min siluett och än har ingen anat oråd. Jag befinner mig på gränsen mellan den höga vegetationen och den lägre och det är lite nedför. Jag beslutar mig för att röra mig frammåt lite så jag kan sätta mig ned och njuta av morgonen. Har tagigt ett par bilder hittils men inget som blev något alldeles för bra, ljuset är tråkigt och mörkt…

Har inte hunnit sätta mig ned för än det femte rådjuret, också av den feminina sorten kommer ut ur det högväxta snett bakom mig och tittar på mig som om vad jag nu gjorde där. Men jag tror inte den vet om att jag är en människa, inte föränn jag gör det dumma misstaget och tar en bild helt i onödan för den blev ändå inte bra. Då vänder den och hoppar därifrån. Alla andra rådjur framför mig är helt oberörda och det tar inte många skutt bakåt innan det stannar…

Dom rör på sig en hel del rådjuren. Runt i ringar och hit och dit och inte lätt att veta vart dom är på väg så jag sitter där i det blöta och njuter och väntar på att antingen jag ska komma på en idé eller att dom kommer till mig…  En råget kommer och går på en höjd en bit framför mig. Ser ut att kunna bli en fin svartvit bild och jag trycker av.

Sen kommer en råbock fram, vad roligt tänker jag och kollar vem det är. Det är minstingen, eller i alla fall en som ser ut som den minstingen som jag hade här i våras. Så det borde vara han. Han går mot den lilla stenhäll som jag fotograferat ett flertal andra rådjur på. Ljuset är tråkigt men han ställer sig nästan likt en hund och gör sig så stor han kan. Kanske för att jag ska få min bild ? Nåja. Jag har lagt på lite brun toning på bilden som annars är svartvit. Tycker det passade ganska bra här…

Tiden går och det händer lite småsaker av varje. Några tranor flyger över mig, fåglar av alla de slag pratar och sjunger i träden och rådjuren går hit och dit utan någon riktning alls. Det har börjat lätta på molnen nu, det är faktiskt nästan helt klart på himlen. Utom där solen ska gå upp där är det kolsvarta moln. Jag funderar på vad jag ska göra. Det står två rådjur snett bakom mig i skogskanten på nästa öje, i lite högre vegetation. Kanske ska man prova att smyga sig på dom ? Jag börjar så sakteligen smyga.

Trots att batteriet varnar så tar jag en bild för varje gång jag rör mig närmare…

Så här såg den första ut…

Så här ser den sista ut

Eller sista och sista. Jag kunde väl tagigt mig närmare ändå. Men av två anledningar slutade jag här. Dels hade jag nått en liten stenhäll där jag kunde sitta bekvämt och torrt om jag ville och dels så hade faktiskt rådjuret lagt sig ned. Jag försökte komma på hur jag skulle göra för att få en bra bild på det när det låg ned men det var alldeles för hög vegetation och jag lyckades inte få till något. Det ligger inte ned så länge. Medans både hon och jag ligger ned kommer ett tredje rådjur och putter bort den som jag nyss fotograferade.

Det ser ut som ett yngre rådjur men sådant är ju jag dålig på. Men det ser så väldigt ungdomligt ut och med det gråa fältet på huvudet ser det nästan ut som den har tuppkam…

Som ni ser är jag väldigt nära nu, inte långt kvar tills de fyller hela rutan och troligtvis mer men dit vill jag inte så jag planerar inte att försöka närma mig ännu mer. Jag provar min buttolo. Göra några kontaktläten när de rör på sig för att se vad som händer och tja, de stannar upp. Kollar åt min riktning och efter 2-3 sekunder är det över, men på så sätt får man ju chansen att få dom på bild i alla fall, för tiderna är alldeles för långa för att ta dom när de rör på sig…

Nu vet jag inte vilket rådjur det är som kommer, det är inte den ovan det ser man på huvudet. Jag tror det är den tredje, den som jag inte har fotograferat än men som stod en bit ifrån den som la sig ned förut. Jag uppfattade aldrig det men rådjuret går ut mot det mer lågväxta delen bland blommor och fin grönska. Jag får snurra på mig för den rör ju på sig utan att stanna. Jag piper till, eller om jag visslar, jag minns inte. Men det stannar i alla fall och tittar åt mitt håll. Enormt fina blommor precis framför rådjuret och jag knäpper av min bild.

Som förut så går det två sekunder sen är den igång på sin promenad igen. Men vart ska hon? Hon går närmare och närmare mig och nu har jag svårt att få plats med henne i hela rutan. Jag gör något ljud igen och hon stannar upp som vanligt… Jag rattar ned till ISO 200 och bränner av. Tidigare har jag kört ISO 400…. Jag ligger nästan ned på marken när jag tar mina kort, så jag får fina perspektiv och bra ögonkontakt samtidigt som det blir lite blurr för fötterna på dom i form av vegetationen. Och tur är väl det annars hade jag nog inte fått plats med hela rådjuret…

Jag kan bara vänta på att hon ska gå några steg till och hamna bakom mig och rätt i vinden och få vittring av mig. Men det gör hon inte, hon vänder och går tillbaka till de andra rådjuren och det är nu jag får bilden för dagen, enligt mig…. Och även om jag är nöjd med alla bilder här ovan visade, speciellt dom två första svart-vita. Så blev jag enormt nöjd med denna bild ni kan se här nedan och hela morgonturen var ju rent fantastisk….

mvh // johannes

~ av Johannes Glännman den juni 14, 2009.