I gamla ekhagar
Idag var det dags för en tur i nya marker. Inte helt okända men just där jag vandrade idag har jag inte varit förut. Klockan var 07.00 ungefär när jag kom fram dit jag skulle ställa bilen. På med stövlar, ett tag funderade jag på att ta kängorna men tur var väl att jag inte gjorde så. Utmed stigen, som var mer vatten än sten så vek jag efter en bit av in i skogen. Det hade precis börjat komma lite ljus så man såg vart man gick. Området jag vandrade i var i naturreservatet längst ut på Halleberg. Här, som på många andra ställen på bergen har det funnits torp och boskap och just här skulle det finnas mycket fin gammal ekskog. Jag är inte kunnig på området men jag antar att det var sådana ställen man hade boskapen vid förr då jag sett en del gamla stenmurar som fortfarande står när jag vandrat i dessa miljöer tidigare. Därför kallar jag dom också för ekhagar…
Inte långt efter att jag vek av från stigen så hör jag ett tystlåtet hackande. Det är en mindre hackspett som är ute och letar frukost och inte långt därefter hör jag även spillkråkans skrik. Hackspettar tillhör favoriterna tillsammans med ugglorna. Och till våren är det här jag kommer vara en hel del tror jag för så mycket ek med fina hål i som det var så måste det sitta en och annan kattuggla i dom på våren… Kanske ?
Nåja. Visserligen är ekhagarna fina för ögat och vädret behagligt. Men bilder är svårt. Dels har jag knappt fotograferat i sådan här miljö tidigare och dels så har jag väl inte riktigt stämningen än. Mellan ekhagarna är det inte vackert direkt utan mer som risig granskog man får traska igenom. Jag går därför på ganska bra men ändå tar det två timmar innan jag kommer fram till mitt första etappmål. Mitt första etappmål var nämligen att nå kanten på berget och blicka ut över vänern.
Av någon anledning kände jag en väldig lättnad när jag kom fram. Jag blev ståendes likt en staty helt stel och bara blickade ut över sjön. Jag tyckte det var fantastiskt fint även om det i princip bara var grått… Men en storskarv kom flygande framför mig och jag blev helt, jag vet inte… Men det var riktigt skönt att komma fram och kanske var det därför jag kom i en annan stämning och helt plötsligt, när jag väl vände mig om, började fotografera och faktiskt lyckas med bilderna.. Ja enligt mig själv i alla fall… Fram och tillbaka, höger och vänster gick jag och jag till och med började klättra ned för att se om det gick att ta sig ned till vattnet…
Jag kom en bit men sen var det stup rätt ned och jag fick antingen välja mellan att hoppa och landa hårt eller att klättra upp igen. Det blev det sistnämnda… Men nu började det regna, men jag mådde så bra. För jag tyckte utsikten och allt var så härligt så jag brydde mig inte ens om att ta på mig regnjackan utan fortsatte att dokumentera ekhagarna…
Efter ett tag började jag gå längs med bergskanten mot Ovandalen. En dal som jag varit i förut och som man inte kan missa genom att röra sig längs bergskanten. Det skulle alltså vara ett säkert sätt att veta vart man var och dessutom få chansen att se hur det såg ut ovanifrån. Jag gick återigen en bra stund, upp och ned klättrade jag på de hala mossiga stenarna längs bergskanten. Ganska risig miljö men plötsligt så öppnade sig skogen lite och jag kom fram till ännu en fin plats att blicka ut över vänern på… Men mer om det imorgon…
mvh // Johannes
Lämna ett svar